Namnet leder tankarna till klokhet, lugn och trygghet. För att inte tala om styrka och skönhet. Denna skogens konung, (älgen må ursäkta) som betytt oändligt mycket i svenskt skogsbruk genom århundraden. Från början var den svenska lantrashästen en mer lokal angelägenhet, till exempel kallades den i Jämtland för jämthäst, västgötahäst i Västergötland, men i stort sett var det samma häst. Hästen hotades i mitten av 1800-talet, när folk flyttade in till städerna. Dessutom importerades ardennerhästen som var större och tyngre och mer ansågs passa tidens krav. Men några kloka män i Dalarna insåg hästens värde, och med hjälp av norska dölehingstar startade ett arbete med att bevara hästen. Dölehästarna var av samma typ som vår lantrashäst, fast på andra sidan gränsen. I och med detta avelsarbete fick hästen namnet nordsvenska hästen. Redan 1903 startades Wången, en hingsuppfödningsanstalt i Jämtland som alltjämt lever kvar, nu som utbildningscenter för travstporten. Nordsvenska brukshästens betydelse börjar åter att märkas inom svenskt skogsbruk. Tack vare vår miljötänkande har man insett hästens betydelse i skogsbruket, den är på alla sätt miljövänlig, den förstör inte naturen och man behöver inte röja stora skogsvägar. Dessutom kostar hästen en bråkdel av vad alla maskiner kostar. 1966 delades Nordsvenska hästen in i två grupper: nordsvenska brukshästen och kallblodstravare, mest för att avelsmålen skildes åt för mycket. Främst används den till skogs- och jordbruksarbete, körning och som familjehäst. Föreningen Nordsvenska Hästen (FNH) bildades 1924. 

En nordsvensk ska ha en mankhöjd på ca 150-160 cm. För att vara ett kallblod är det en förhållandevis lätt häst. Karakteristiskt är den långa och kraftiga pannluggen och svansen. Det är en lugn och snäll häst, tålig och arbetsam, men ändå pigg och rörlig. Alla färger är tillåtna utom skäck och tigrerad.